Jag måste verkligen rensa mitt rum (och min hjärna) snart. Förmodligen kommer jag inte kunna göra något innan lovet, eftersom lärarna jämt får för sig att sätta ALLA prov i slutet av terminen när det är 2-3 veckor kvar! Så imorgon har jag Biologiprov & Biologiredovisning som jag håller på att läsa på just nu. Vi skulle välja ut 2 nervsjukdomar att läsa om, och jag tog Panikångest & Depression. Mest för att jag själv haft det, och allt känns så sjukt bra nu efter när man tänker på hur det varit när man var där. Vilken enorm sak det var att komma över, det tog över 2 år för mig att gå vidare och "botas" från det. Många har sett mig som ett enda stort nervvrak, vilket jag kanske verkat som, men det är verkligen ingen lätt sak att gå igenom, och man blir inte av med det på bara en natt. Utan man behöver verkligen människor som stöttar än vad som än händer, och sådana man kan lita på till 100%. Det jag egentligen försöker få fram är att jag skäms inte för något i mitt liv, och till människor som aldrig känt något depression eller panikångest, tro inte att det bara är något man säger. För det är ett extremt jävla slit som tynger en något extremt. Man ska aldrig döma någon som man inte kan förstå, eller inte lärt känna på riktigt för att man i verkliga fall varit rädd för att hitta...